Vila i frid, Helmer Lindgren <3
I tisdags kl 06 lämnade min kära farfar oss på jorden. Ett sms från pappa startade genast misstänksamma tankar. Ett samtal bekräftade det värsta. Jag satt på jobbet, och hela dagen höll jag inne och sköt undan tankarna. På kvällen tänkte jag mer, och mådde inte så speciellt bra om man säger så... Tankar som "varför ringde jag inte oftare?" och "varför åkte jag inte ner och hälsade på oftare?" snurrade genom huvudet, och jag har fortfarande inte riktigt smält de tankarna...
Drömmarna bestod av återblickar och minnen som jag har av farfar. Speciellt när vi spelade kort, hur han varje gång han lyfte upp kortet, tittade på det en stund, ljudligt viskade dess exakta valör, och sedan antingen behöll eller lade ifrån sig det. Helt obrydd över att alla andra runt bordet visste exakt vad han hade för kort.
Alla minnen är lika bra, och trots att jag inte träffade honom så många gånger så kommer det på nåt konstigt sätt kännas tomt i hjärtat.
Mina tankar går till farmor Elfride. Jag känner att jag inte kommer klara av att ringa utan att börja gråta, och jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga... Så jag hoppas att mina tankar räcker en bit på väg.
Nu har jag inte långt till gråt, så nu byter jag ämne...
Igår jobbade jag på ridskolan igen för första gången sen innan jul, ganska kul att träffa lite hästfolk. En enda knatte dök upp, och Majken travade en liten bana på den alldeles för pigga Sabrina. Gruppen efter var ganska rörig kände jag.. Tre barn som ridit länge och skulle göra vissa sake, och två äldre som inte alls kan lika mycket... Men det gick, vi lever ännu!
Imorgon blir det en sväng till Svensta med Queenie. Spännande med första löshoppningen!
Puss å kraam!
Älskar dig Kim <3
Drömmarna bestod av återblickar och minnen som jag har av farfar. Speciellt när vi spelade kort, hur han varje gång han lyfte upp kortet, tittade på det en stund, ljudligt viskade dess exakta valör, och sedan antingen behöll eller lade ifrån sig det. Helt obrydd över att alla andra runt bordet visste exakt vad han hade för kort.
Alla minnen är lika bra, och trots att jag inte träffade honom så många gånger så kommer det på nåt konstigt sätt kännas tomt i hjärtat.
Mina tankar går till farmor Elfride. Jag känner att jag inte kommer klara av att ringa utan att börja gråta, och jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga... Så jag hoppas att mina tankar räcker en bit på väg.
Nu har jag inte långt till gråt, så nu byter jag ämne...
Igår jobbade jag på ridskolan igen för första gången sen innan jul, ganska kul att träffa lite hästfolk. En enda knatte dök upp, och Majken travade en liten bana på den alldeles för pigga Sabrina. Gruppen efter var ganska rörig kände jag.. Tre barn som ridit länge och skulle göra vissa sake, och två äldre som inte alls kan lika mycket... Men det gick, vi lever ännu!
Imorgon blir det en sväng till Svensta med Queenie. Spännande med första löshoppningen!
Puss å kraam!
Älskar dig Kim <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Å nu är Farfar en förnöjsam jordgubbe! Han älskade att vila efter ett dagsverk och en god middag så nu är han klar med detta livssverk och all mammas goda mat. Det är många som väntar på honom nu för han är den sista i syskonskaran och den som lyckades bli äldst! En go och omtyckt kämpe är hemma hos dem nu!
Trackback
