Maja

Jajjamensan! Nu har jag äntligen lite sommarledighet jag också! ^^ Tio härliga dagar då jag ska försöka slappna av ordentligt. :) Jag kan redan nu säga att jag inte kommer kunna slappna av ordentligt, men så gott det går ska jag försöka. Jag kommer bara oroa mig över allt med hästar och jobb och skola osv osv... Men jag ska verkligen försöka!

Hästar...
I morse åkte jag som vanligt till hästarna, men idag regnade det ju.. Urs fy blä! :s Men måste man så måste man! Parkerade moppen under tak - skönt att ha den torr! Sen var det bara till att spola ben och tvätta och smörja som vanligt. Idag följde Konjack med lös, jag trodde inte han skulle komma så jag tog inte med grimman, men så smet han ut iaf.. :p Kandis mugg börjar verkligen bli mycket bättre! Det är STOR skillnad nu mot för när jag började med salisylsyrevaselinet (vilket jävla ord! xD)så det känns jättebra. Men när jag hade bundit fast henne idag och skulle börja så märkte jag hur extremt mycket både hon och liten skakade! Dom skakade verkligen som asplöv när dom stod stilla! Och när jag skulle klappa Konjack kröp han ihop när jag lade handen på ryggen så han var vekrligen jättekall om ryggen.. :( Min stackars liten.. Så när jag var klar med vattnet tog jag med dem bort till uppbindningsringen utanför stallet och drog på Kandi regntäcket. Konjacks hundtäcke är flera dm för kort, så jag provade Windys vintertäcke på honom - men det har två hakar. 1; Det är ett vintertäcke. 2; Det är för stort. Så jag kunde inte lägga på honom nånting. Jag fick helt enkelt trösta mig med att han ju faktiskt varit ute i värre väder förut massor av gånger... Men det kändes helt förjävligt att lämna honom ute när han så uppenbart frös så mycket... :/ Så imorrn ska jag mäta ryggen på honom och åka till Kim i stan och köpa ett regntäcke på Granngården. Jag hoppas verkligen att dom har.. Tänkte skicka efter större täcken till senare så man kan gå upp i storlekarna eftersom, men jag vill ha ett täcke hemma nu om det skulle bli skitväder nu i veckan.. Idag när jag hade jobbat klart var jag för första gången ärligt velig om hur jag skulle göra, om jag skulle åka upp och titta till dem - och isf, om det visade sig att han fotfarande frös, visste jaginte om jag skulle ta in dem eller helt enkelt hänga på honom WIndys täcke. Men då skulle han kanske kunna göra illa sig eftersom det blir så stort eller det kunde bli för varmt osv osv... Eller om jag skulle åka hem och helt enkelt blunda och hoppas att jag hade rätt i att jag helt enkelt inte har sett honom skaka alla andra gånger och att det är normalt. För jag har ju faktiskt inte träffat dem sådär riktigt dyngsura nån gång på nära håll. Jag valde att åka hem, för annars visste jag att jag inte skulle kunna låta bli att göra nånting åt att hans frös. Och isf skulle det bli konsekvenser vilket som. Tog jag in dem skulle de andra blir oroliga och vilja komma in och Kandi kanske skulle vara orolig över att vara "själv". Men om jag lade på täcket kanske det skulle vara så stort att han gjorde illa sig på det osv... Skulle aldrig förlåta mig själv om han blev sjuk... Så imorrn blir det till att mäta ryggen på honom och hålla tummarna att det finns passande täcken! Annars skickar jag efter fortare än kvickt. Var redan påväg att göra det idag men det kändes som om jag borde mäta ryggen på honom först så att de inte blev helt åt skogen.

...och massvis av tankar...
Sen har jag helt enkelt kommit fram till att skolan suger! "Ojj", tänker du säkert nu. "Hur kunde hon komma på det bara sådär mitt i sommarlovet?" Svaret är enkelt men samtidigt (i mina ögon) invecklat. Jag blev vuxen för fort. Eller för tidigt om ni hellre vill det. Hade jag suttit i samma sits ett år framåt som jag gör nu hade jag inte varit ett dugg orolig, men som det är nu oroar jag mig så att jag faktiskt har ont i magen ibland. Och jag oroar mig över sådana saker som barn och ungdomar oftast "inte borde" tänka på, som jag istället vill vända på och säga "inte behöver" tänka på. Observera ordet oftast i det sammanhanget för jag vet (med en plötslig självmedvetenhet) mycket väl att det visst inns ungdomar som får ta en hel del ansvar. Jag pratar självfallet om pengar. Vad annars? Och varför då dra in skolan i det hela, det har väl ingenting med pengar att göra eller hur? Men jo, det har faktiskt en väldans massa att göra med min (inte bara framtida) inkomst.
Jag har i slutet tänkt på vilken otroligt massa tankar jag har i mitt huvud, och kommit fram till att det nog till största delen bär skulden i att jag - som ett exempel - aldrig blir klar med nånting jag börjar skriva på. Jag har helt enkelt för många tankar som jag vill förmedla på ett så pass begripligt sätt att de flesta personer faktiskt kan förstå vad jag menar. Och jag har aldrig varit bra på att ta komplimanger eller att utdela självfallande beröm (dvs till viss del vara egoistisk) men jag är faktiskt bra på att skriva och att förklara saker skriftligt. Därav dikter, sånger, noveller, påbörjade böcker ... osv osv. För att ta till vara på det här mycket sällsynta tillfället så är jag faktiskt väldigt bra på det. Jag kan stava. Jag kan formulera. Jag kan berätta. Jag kan fantisera. Alla ingredienser för att få ihop nånting bra på papper, men ibland kan det bli lite för mycket mjöl i kakan och då måste man gå tillbaka och fylla på med mer - vilket är min svaghet eftersom jag inte har tillräckligt med tålamod. För att komma tillbaka till ekonomin så har alla dom här tankarna lett till en massa blandade smetar som aldrig riktigt vill jäsa som dom ska.
Dagens ungdomar kan man i stora drag nästan dela in i två olika grupper; Grupp 1 som är antingen medvetet eller omedvetet bortskämda, Grupp 2 som kämpar, och Grupp 3 som ligger där i mitten. Och nu snackar vi gymnasieåldern och uppåt. Grupp 1 får alla pengar de behöver från sina välmenande och förmodligen välbärgade föräldrar eller liknande, och har aldrig lyft ett ordentligt finger för att få se hur världen kommer att te sig efter gymnasiet. Grupp 2 är en stark minoritet och är självförsörjande och ansvarstagande. Grupp 3 har provat på att jobba och sett förelarna med att ha egna pengar, men lutar sig gärna tillbaka på någon som skjuter till det där som skulle vara till hyran och kanske tom skickar med lite extra till kläder eller annat skoj. Se det då från ett framtida perspektiv, vem får det lättast i längden? Grupp 1 kommer fortfarande vilja ha det lätt för sig (vem vill inte det?) och förlitar sig helt enkelt på att det fortsätter ramla in pengar på kontot även efter gymnasiet, men i själva verket har dom ingen som helst aning om vad som egentligen krävs för att få dem dit. Förut har ju ett enkelt telefonsamtal och kanske lite gnäll räckt för att klara sig månaden ut. Grupp 2 är väl införstådd med vad det innebär att jobba och kommer inte alls ha några problem. De vet att de måste arbeta för att klara sitt uppehälle och de vet hur viktigt det är att man sköter sin ekonomi och uppför sig på ett ordentligt dätt. Grupp 3 vet också om allt det där, men är lite rädda för att ta klivet och lutar sig gärna tillbaka och låter andra fortsätta göra jobbet till viss del. Kanske tar ett break och tillåter sig vara barn ett år innan de tar sig i kragen och hoppar.
Jag skulle vilja säga att jag tillhör grupp två. Jag hör så många som klagar på hur lite pengar de har och hur hemskt det är osv. Jag har hört så himla många framtidsplaner som jag genast kan säga "det kommer inte funka" till, men som jag inte genast dömer muntligt eftersom att jag inte vill uttrycka det för tydligt för den förhoppningsfulla personen. Samtidigt står jag där och känner skuldkänslor för att jag tänker att jag vet att jag har det värre än dem, att jag kämpar mer än dem, att jag faktiskt är mer världsvan än de flesta andra i min ålder. Och ibland känner jag mig nästan för vuxen, för tyngd av "vuxna" problem för att riktigt tillåta mig andas. Det gör nästan ont att skriva det här, men det känns som om jag måste få ut det.
Och härmed har jag då lyckats bevisa det jag tidigare nämnt; att jag tänker för mycket. Från att från början ha tänkt skriva en helt enkel redovisning för min tillfälliga inställning till skolan kopplat till ekonomin blev det en flera A4-sidor lång uppsats om min syn på dagens ungdomars tänkande.
För att då komma tillbaka till varför "skolan suger" och göra min tänkta enkla redovisning;
I vinter kommer jag behöva mycket pengar varje månad för att kunna klara både det ena och det andra. Jag kommer behöva pengar till hyra för lägenheten, för stallhyra, för foder och för mat. Tillsammas blir det här en summa som kommer kräva att jag jobbar all min lediga tid och gärna lite mer. Det innebär att jag helt enkelt inte har tid med skolan och egentligen är i stort behov av fast jobb redan nu - arton år gammal och studerande. Jag jämför mig nästan med en enstöring som inte har sinnena öppna för något annat än sig själv, och kommer ibland på mig med att önska att det faktiskt var så. För att i mitten av allt slit och släp dessutom kunna älska och känna behörighet och längtan till något eller någon gör att själen slits i massor av stycken i miljontals olika riktningar, och ibland är fruktansvärt nära den magiska gränsen då den faktiskt kommer att spricka. Dels vill jag jobba, dels vill jag plugga, dels vill jag vara med mina vänner, min pojkvän, mina djur, min familj och allt det där. Och att orden "jag måste" infinner sig i den situationen är varken kul eller förmodligen inte särskilt hälsosamt. För jag måste faktiskt jobba. De orden blir början till en lång rad dominobrickor som inte kan göra annat än att böja sig för den första. Men mitt i den långa raden finns ett hinder, som gör att den fortsatta brickan står och väger och inte vet åt vilket håll den ska falla. Den brickan är i mina ord skolan. Skolan hindrar mig från att kunna jobba på veckorna, vilket hindrar mig från att kunna utöka mitt arbete genom Lotsen i stan där de verkligen behöver folk, vilket hindrar mig att på ett enklare sätt tjäna pengar. Det sätter därmed stopp för fria helger, vilket minskar mina chanser att ha ett ordentligt socialt liv och att få träffa kompisar, och subtraherar mina riktigt lediga dagar till +-0. Och att en så bitvis extremt översocial människa som jag ska behöva sitta bredvid och se min umgängeskrets dras ifrån mig på grund av skolan - på grund av jobb - på grund av att ha blivit vuxen för fort - är faktiskt ganska smärtsamt redan innan det ens har hänt. För tillfället hatar jag skolan. Jag hatar att jobba. Jag hatar pengar. Det är ju faktiskt pengar som bär den största skulden till allt jag skrivit idag.
För att dra en snabb och enkel slutsats. Jag hoppas att jag får plugga till viss del på distans och att jag därmed kommer kunna jobba mer. Jag hoppas att de turer som blir lediga hos Berit kommer passa mig så att jag fortfarande åtminstone jobbar in det som krävs/månad. Det kommer visserligen hjälpa väldigt mycket om Kim flyttar in i höst, men jag avskyr att behöva be om hjälp. Punkt.

...en bit av mig själv...
När jag för ovanlighetens skull är så öppen om mig själv mot mig själv och min omgivning känns det som om alla mina tankar och känslor skulle räcka för att fylla flera böcker i rad. Och att beskriva mig själv skulle ta flera år. Det här är svårt att skriva. Men det är endel saker jag kommit fram till. Hur duktig jag faktiskt är på vissa saker och hur otroligt fatalt usel jag är på vissa andra. Jag har exempelvis kommit fram till att jag är bottendålig på att ta emot och godkänna beröm (vilket innebär att jag ignorerar eller inte vill tro på att jag är duktig på vissa saker). Jag har också börjat inse (hur otroligt det än låter) hur generös jag faktiskt är. Jag har därav kommit fram till att jag skärmar av saker som jag vill göra bara för att skära ner det till en viss "normal" nivå. Det händer faktiskt väldigt ofta att jag faktiskt trycker undan ett vänligt svar och ersätter det med en rätt otrevligt arrogant och vass attityd, framför allt mot mina småsyskon. Och ofta när jag vänder dem ryggen och går känner jag hur skuldkänslorna växer fram, men hur ursäkterna trycks tillbaka av den förbannade stoltheten som hör Vädurens stjärntecken till. Därför kniper jag ihop och går därifrån, söker i det djupaste efter en egentlig anledning till varför jag tryckte till och sårade istället för att knyta ihop och vara hjälpsam. Och varje gång kommer jag fram till samma slutsats; nästa gång. Nästa gång ska jag skita i den där invanda ignoranta stilen och plocka fram det där ödmjuka som räcker så mycket längre. Varför inte slänga ur sig ett "förlåt" om jag nu råkar trampa på min redan blåslagna tå? Men alltid med samma utgång, alltid. Och jag avskyr det. Med det här tror jag egentligen att jag bara vill säga "förlåt" och "tack" till er som fått utstå vissa av de här gliringarna, alltså till övervägande del mamma och Johnne. Jag antar att jag skriver det som ett sätt att bevisa både för mig själv och er stackare som tagit er tid att läsa min nu halvfärdiga roman att ingen är perfekt. Att alla kan bättra sig och att alla gör misstag. Mitt största problem är att kunna tackla mig själv. Innerst inne tror jag att vi alla är lite skitzo (eller hur det nu stavas), man har en ond och en god sida. En ond sida som ibland handlar av sig själv innan den andra - goda - hinner säga stopp. Och när den onda sidan väl har slängt ur sig sin kommentar är den goda sidan alldeles för snäll och viker sig snällt undan för osanna påståenden som "han förtjänade det". Jag antar att jag efter den slutsatsen helt enkelt är lite mer skitzo än de flesta andra. Och där sätter vi punkt för den delen.

...och lite annat kul.
Gudars vilken känslostorm jag fick ur mig nu... Det känns som om jag både fått klaga och redogöra om sånt som jag aldrig trodde att jag skulle erkänna ens för mig själv. Och det i sig, känns faktiskt bra. Även om det blev lite rörigt med hopp fram och tillbaka hoppas jag att det var begripligt. Och om det inte var det så hoppas jag att du som läst helt enkelt glömmer bort det. För frågar du mig rakt ut i en muntlig konversation kommer du inte få något annat än undanflykter - ännu ett av den onda delens verk. Däermot kan du fråga mig skriftligt, vilket hellre kommer ge ett begripligt svar. Så nu går vi över till det vanliga lättflytande dagboksliknande skrivandet istället!

Igår hörde jag mig för med lite folk som kanske kunde tänkas ha eller veta om någon som har en bilmaskin. Alltså en sån där stor hoppande hackande sak som krossar betong. Och tänka sig! Kenneth (Kims kära far) hade, inte en bilmaskin, men dock något som kan krossa betong! Nämligen nån form av såg som tydligen är specialtillverkad för att såga just i betong. Vi bestämde att han skulle komma och prova ge sig på det där foderbordet nån dag framöver bara det passar för oss båda samtidigt. Och jag hoppas verkligen att det går vägen!

Nu ska jag gå till sängs och fortsätta fundera lite på livet.. ;) Kanske borde jag vila upp mig lite inför imorrn också, men va fan, jag har ju tio dagars semester framför mig så det borde väl hinnas med det också! ^^

Puss å Kraam!
Älskar dej Kim <3