Strange..

Till att börja med tänker jag inte ens försöka utelämna några namn då alla som läser min blogg och öht känner mig vet exakt vilka jag pratar om ändå.

Visst är det konstigt hur livet kan ta oväntade svängar? Att först tro att man är världens lyckligaste människa, med pojkvän och vänner uppöver öronen, och sedan inse att världen kanske inte är fullt så vacker som man gått och trott?
Att nu se tillbaka på den tiden och förtfarande tänka samma tankar är i dagsläget ganska svårt. För att ha en pojkvän som knappt ser åt en klassar inte jag som en pojkvän. Vännerfronten var visserligen på topp, men världen kunde fortfarande varit lite mer fylld. Nu, bara några veckor efteråt har allt tagit en så drastisk vändning så det är inte klokt! Jag är än en gång kär, men absolut inte på samma sätt, och bara att inse att kärleken kan te så grymt olika är i mitt fall riktigt förvirrande.
De nya känslorna som helt plötsligt har blossat upp är så grymt olika från de förra; Numera går det inte en sekund utan att mina tankar vandrar iväg till Kim, men hur var det egentligen förut? Hur ofta tänkte jag på Empa? I princip ingenting.. Varför? För att han inte visade den minsta tillstymmelse till att öht vilja ha mig i sin närhet. Räknas inte det som en ganska bra anledning?
Som det är just nu kunde inte kärleken ha gått bättre, jag har en pojkvän som jag faktiskt kan prata med (!) vilket känns helt fantastiskt underbart! Någon som bryr sig och ringer eller skriver varje dag man inte träffas. Det är så jag anser att en relation ska vara.
Sen har vi då alla, både positiva och negativa, vändningar och följder som allt tar så fort man råkar ändra nånting alls. Positivt; jag har hittat nya kompisar och lärt känna nytt folk och får äntligen känna mig riktigt älskad av någon annan än familjen. Negativt; Vart tog alla kompisar vägen?
Om jag skulle möta någon, och fråga personen hur denna definierar en "kompis", hur tror ni då att denna skulle svara? "Snäll", är lågstadieformuleringen, "Schysst, skvallrar inte"; är nog mellanstadiets mening. Högstadieelever säger mer; "Nån som alltid finns där", men av en gymnasieelev så förväntar man sig ju iaf lite mer utförligt, kanske lite mer i stil med; "Pålitlig, någon som aldrig värderar olika och som aldrig sviker". Så, min fråga är; Hur ser du på en vän?
Min sällskapskrets har faktiskt ändrat sig riktigt kraftigt sedan Empa poppade upp och började dra i banden åt alla håll och kanter. Numera är det så att så fort det forna gänget har bestämt något med Empa så är jag självskrivet borträknad, och hur hemskt känns inte det på en skala? Hur uppskattad skulle du känna dig om dina kompisar plötsligt lämnade dig för att en annan person inte tål att vistas innanför samma fyra väggar? För det är precis så min situation är just nu. Jag får hela tiden höra att "Så är det inte alls, det är bara han som inte tål dig", men som jag ser det så kan jag nästan dra alla under samma snöre. För om det nu är så, som det sitter och sägs till mig, att det är inte alls mig det är fel på, att det är hans problem och att de önskar att allt kunde vara som förut, vart är på problemet? Inte fasiken ligger det då hos mig! Skulle det bara gå in på rätt sätt så kanske det skulle bli annorlunda. Det är ju som sagt inte jag som är så otroligt barnslig att jag packar ner mina saker och går och lämnar efter mig en otroligt tryckt stämning bara för att en annan person som förut sades betyda väldigt mycket för mig också råkar vilja vara med i samma glada upptåg som jag själv.
Men om man då väljer att vara med den personen som springer, då gräver man bara hålet än djupare. Jag har som sagt inga som helst problem att vara i Empas närhet, det är han som skapar problemet. Och att han drar ner alla andra och sliter mig i stycken är troligtvis både planerat och genomtänkt. Jag som så sakterliga börjat bygga upp min glada barriär igen och försöker stänga ute all kyla som han skapar, blev visst plötsligt lite störd i arbetet. Muren verkar ha trollbundits till den grad att den bara tycks ogenomträngelig utanför skolans väggar.
Och det där med planerad taskighet, jag förstår inte vitsen! Ärligt talat, varför skulle jag försökka vara så taskig som möjligt och förstöra någons liv så till den milda grad att personen i fråga känner sig utfryst i vissa sammanhang? Jag skulle aldrig ens komma på tanken!

Ett exempel då för att visa vad det är jag menar. Jag och ett par stycken till bestämde oss för att spela Risk, ett spel som tydligen är jätteroligt. Tess och Henrik lovade att ringa när det var på G. Jag käkade middag hos Party (jättegoda pannkakor vännen) och somnade sedan ute i solen. Vaknade när temperaturen sjönk under 15graderssträcket och gick in. Satt och pysslade med datorn flera timmar och bara väntade på det där telefonsamtalet som aldrig kom. Party messade Henrik och frågade när det var dags för spel, inget svar. Vid nio ringde jag Tessan, och frågar vad de höll på med. "Vi käkar kladdkaka och ska spela Risk". Jaha? Vart försvann plötsligt jag ur bilden? "Nej, men vi är med Frida och Empa så..." Ja vaddå? Vart ligger problemet? "Ja, men får Party komma då?" frågade jag. Jag hör hur hon frågar och hör ett mumlande svar. "Jodå, Emil har ingenting emot honom". Se där, där hade vi svaret! Det var visst Empa som var ledaren i den gruppen. Jag undrar vem som skulle vara diktator i deras samhälle...

Jag som precis tyckte att Henke och Tess var de enda som faktiskt inte prioriterade någon av oss, men att ni inte ens kunde lyfta luren och haspla ur er en godtagbar ursäkt tyckte jag faktiskt var riktigt urbota dåligt, vilket jag dessutom skrev när känslorna inte längre kokade över. Fick då tillbaka att Tess hatade sig själv för det här, men det behöver du väl inte göra? Och att Empa inte ville ha mig där för då skulle han gå, ja men då har du ju gjort ditt val. Det är ju ditt val vad du gör, sen tycker jag fortfarande att en simpelt telefonsamtal inte direkt hade förvärrat situationen.

Allt skulle nästan kunna jämföras med att uppfostra en liten unge efter SuperNannys metod.
Att Empa inte kan vara vuxen nog att ens vistas i samma rum som mig är ju en sak, hans problem. Men att ni dessutom hjälper honom att gräva den förbannade gropen genom att visa honom att det är helt okej att handla så som han gör tycker jag är riktigt dålig stil. Varför inte bara säga att det är okej för båda att komma istället för att bara välja honom eller mig? Han skulle väl förr eller senare inse att det inte är speciellt hemskt att råka andas samma luft som jag och kanske tillochmed fatta att jag inte biter honom om han råkar komma närmare än tre meter ifrån. Och rätt vad det var stannar han kanske kvar där istället för att springa hem och hoppas att någon fortsätter tycka synd om honom och springer efter. Och då kanske det skulle bli som förut, precis så som alla säger att ni vill ha det, men som det är nu verkar inte situationen bli bättre.

Nu orkar jag inte skriva nåt mer om detta, sängen roper på mig och jag har massor att se fram emot imorrn. Åker med mammsen till stan på morgonen, pluggar lite på hennes jobb innan jag har körlektion 13.45. Efter lektionen blir det till att plugga teori tills Kim slutar så är jag med honom sen tills det går nån senare buss hem. Förhoppningsvis bättre dag imorrn än igår alltså.

Nu är Kandi inne på dygn 322, vilket innebär att fölet datummässigt skulle kunna ligga i boxen vilken morgon som helst nu! :D Och det är väl en av få ljusglimtar i vardagen att springa och hålla koll på tanten. ^^ :)

Puss å kram å gonatt!
Älskar min Kim <3


Kommentarer
Postat av: ..

Vänner kommer å går. I unga år är det hög omsättning och lärorikt. Folk flyttar, byter livsstil flera ggr,byter partner, testar olika konstilationer osv. Jag är sugen på att ge ett par råd...
Följ din känsla. Den är det ENDA sanna för dig. Var en vän men ödsla inte för mycket av din energi åt det. Sök inte vänner för då blir du bara besviken. Prata ALDRIG om andra inför någon. Då går det ALLTID på tok. Osv. Du har en pojkvän och ett härligt liv! Njut av det istället! Gud så klok jag blev då...hi hi!

2008-04-22 @ 20:24:53
Postat av: Simon

Nu måste jag säga en sak Maja.
SKÄRPNING!
Jag tycker att både du och Emil är lika fjantiga.
Börja prata med varandra för tusan.

Det är ingen som försöker lämna dig,
jag vet att både Henrik och Tess tycker om dig.
Men dom måste väl pckså få vara med vem dom vill, som tex Empa. Dom är ju vänner.
Och det är inte för att vara dum mot dig. Det förstår t.o.m jag...

Jag kan förstå hur du känner. Jag tycker jag har samma relation till dig just nu. Känner mig ignorerad liksom. Men det skiter jag i, för jag vill bara att du ska må bra.

2008-04-24 @ 10:58:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0